Blogg

Hockey=känslor

Alla säger att hockey är känslor. Det är till viss del sant. Bara du visar ”rätt” känslor stämmer det. Du ska inte vara för intresserad av människan bakom skydden, så länge det inte händer spelaren något vill säga. Beroende på vad som händer kan du visa intresse men oftast ska spelaren helt enkelt vara beredd att offra otroligt mycket för märket de spelar för.

De ska vara professionella, stänga av allt annat under match. När adrenalinet pumpar kan jag inte tänka mig att någon av dom tänker på något annat än nästa byte eller nästa passning. Däremot skulle jag vilja påstå att tankarna finns där, långt bak i skallen och påverkar, vilket är fullt naturligt. Det är dock människor och inga maskiner som finns på isen.

    Just nu finns det två spelare från KHK som jag känner till som inte kan spela. En har lagt av fullständigt, den andra kämpar för att komma tillbaka.
    André Jarlfors fick lägga skridskorna på hyllan blott 19 år gammal. En kille som hade hela hockeylivet framför sig.
    Emil Larsson som de flesta fans i KHK önskar komma tillbaka kämpar varje dag.
    Många kräver att mycket ska offras men är hockeyn verkligen värt det efteråt för en del?

    En del spelar halvskadade, oftast vet vi på läktaren inte om det. Det enda vi ser är en spelare som inte ger sitt yttersta vid varenda byten. Vad denna spelare får utstå efter match, ja det behövs knappast nämnas.

    Just nu har det blossat upp en debatt om vad som sägs på isen, vad som är okej och inte. Hockey är känslor men är det verkligen okej med kränkningar och ibland fysiskt våld? Är det detta vi kallar känslor? Jag älskar verkligen hockey men vissa saker hör inte dit! Jag är absolut ingen duvunge när pucken släpps utan kan vräka ur mig saker som jag faktiskt skäms över efteråt.

    Kan ishockeyn just nu befinna sig vid ett vägskäl där vi ska välja vilken väg vi ska gå?

    Vad är det som gör att sport väcker så starka reaktioner hos så många?
    Suss