Blogg

KHK 2.0 ❤️

Detta året har vi nog varit med om det mesta. Ohjälpligt sist i tabellen, ett kval stod framför oss. Resorna för att stötta laget planerades, precis som sig bör men denna gången blev det tufft både känslomässigt och på isen. Alla vet vad det resulterade i.
Många var vi som ramlade ner i ett stort svart hål när degraderingen från SHL var ett faktum. Med tomma ögon och tårar trillande såg vi euforiska Timråiter invadera våran hemmais.

Just förra säsongen var extremt tung. Ett lag som gärna gömde sig i en hörna i restaurangen. Det var svårt att känna en samhörighet. Ofta stod vi på balkongen under träningen min vapendragerska och jag för att försöka insupa en energi som sällan infann sig. Men allt var inte illa trots att det skrevs spaltmeter om detta om vårt KHK. Finns de som följs än idag, som man gärna ha koll på så personen mår bra.
Jag gillar inte ordet plast men fås det inga känslor så är inte liknelsen långt borta. Därför lämnar vi denna tiden, varför hålla sig kvar i något som inte kändes bra.

    Det ska erkännas att några förhoppningar till denna säsongen hade jag absolut inte! Tanken fanns bara att vi skulle överleva. Den finns där fortfarande!
    Killarna som ersatte det gamla är så långt ifrån plast det överhuvudtaget går att komma! De viker sig dubbla för att försöka fixa matcherna, ett misstag så är nattsömnen för just den killen förstörd. De bry sig allihop om hur vi på läktaren mår. Jag önskar så av hela mitt hjärta att omtanken oftare vore besvarad, att fler släppte in dessa underbara grabbar i hjärtat. Att ens försöka förklara vad som gör detta laget till riktigt stora spelare och människor är snudd på omöjligt men jag ska göra ett tappert försök. Risken att jag efteråt kallas för en känslomässig idiot är överhängande men det är det värt.

    Efter en bortamatch som killarna på isen krigade till en seger. Vi få som var på plats försökte ropa tillbaka en spelare. Han åkte och pratade med en kollega och hörde oss inte, åkte därför rakt ut. Efter en stund i bilen på väg hem plingade det i mobilen. Någon hade talat om för honom att vi hade ropat, han bad om ursäkt för att han inte hade hört!
    En annan bortamatch. Vi backar ut från en parkering. Stopp skriks det från baksätet, någon vinkar och vill oss nåt. En spelare ville be om ursäkt för att vi förlorade stort! Det skar i hjärtat! Vi som var på plats tyckte att killarna hade kämpat men vi mötte ett lag som var bättre, inte mer med det.
    Verbalt ger dessa pojkar så otroligt mycket för att vi ska förstå vad vi på läktaren betyder för dom.
    Detta mina vänner kallar jag riktigt stora människor/spelare.

    Du är så dålig. Du borde bänkas. Xx kostade oss nyss en seger. Xx gör inte sitt arbete. Men va faan gör xx nu. Herregud vad dåligt coachat.
    Spela för loggan på bröstet, spela för oss. Ärligt ?

    Vi ligger i skrivandets stund 5:a i tabellen. Vem hade trott det? Inte jag! Laget vi har på isen idag kämpar hårt för att kunna ha en möjlighet att vinna matcher. Allt stämmer inte alltid men när alla komponenter harmoniera är det en perfekt sammansatt symfoni vi få se. Killarna ger oss allt! Ska erkänna att varenda en av dom har kommit så långt in i hjärtat på tanten att när VI torskar mår jag lika dåligt som jag vet att laget gör, när VI vinner gläds jag lika mycket som dom gör. Aldrig har jag upplevt ett gäng som berör mig så djupt! Kan lova att det är en aning jobbigt att dessa killar kan få en att både jubla och gråta enbart genom att vara dom dom är. Ni vet, man måste ju verka tuff och oberörd, haha.
    Dessa pojkar gömmer sig inte i en hörna i restaurangen, de sätter sig mitt i smeten. Är du där någon gång, säg gärna nåt. Vågar lova att det uppskattas.
    Ove, Arto och Timo, tack för att just ni finns runt killarna. Jag vet att även ni viker er dubbla för att plocka fram det bästa i var och en av pojkarna. Att inte bara titta på spelet utan även SE alla i ett lag är en konst. Att kunna rätta under träning men även lyfta det som görs bra. Även ni ger de där två galna käringarna på balkongen så otroligt mycket!
    Kanske är jag en känslomässig idiot men med dessa killar kan jag inte annat än att vara stolt över det. Att få vara en del av dessa unga spelares väg uppåt i karriären, ja jisses ni är fantastiska!
    Kan vi ge tillbaka en bråkdel av det vi får är jag nöjd och Kurki denna gången kan du inte protestera, haha.

    Till sist vill jag avsluta med en mening från en av pojkarna.
    Hoppas ni säger till om vi inte visar uppskattning, i så fall är det inte med mening.
    Stora människor, stora spelare ??

    Suss/Mirre, min vapendragerska❤️